eliinavestin----

 

Efter det så började den långa och nästan eviga väntan på Mathilda, månader kom och gick, och jag blev bara större och större. Pär hade tagit ledigt en Torsdag & en Fredag för att vi hade tusen saker att göra här hemma, som att lasta släpet och fara två vändor till återvinningen. Mathilda var beräknad att komma Söndag, så vi hade ju lite tid på oss tänkte vi, men jag mådde faktiskt bra och var med och lastade på släpet, storstädade bilen och här hemma. Det var då vi fick frågan av våran granne ifall vi skulle få bebisen sent på hösten, eller i viner? Jag svarade: Nejdå, på Söndag är vi beräkande!" Han blev väldigt förvånad!

 

Natten till Lördag så vaknar jag av värkar, dom var väldigt oregelbundna, och kom och gick var 20de minut ungefär. Jag skulle ju på Annas möhippa då på Lördagmorgon, och ringer till min syster som också skulle dit och säger att jag har värkar, men jag hakar på och äter frukost på Skogshotellet. (Tänkte att det skulle vara en perfekt uppladdning inför barnafödande). Jag hade värkar hela frukosten, och sen kom Pär och hämtade mig i stan så jag fick fara hem och vila lite. Skönt! Värkarna eskalerade, men Mathilda verkade vela mycket innan hon skulle ut, men tillsist, efter att ha sovit på BB och hunnit med att fara hem till Boden, så kom våran älskade ängel. Jag glömmer aldrig den dagen, tiden, eller stunden som jag först fick hålla henne och se på henne.

 

Sedan den dagen har hon förgyllt varje dag, dom första tre månaderna så skrek hon och det var bara famnen som dög, jag bar henne hela tiden för då hon var nöjd så var jag lycklig. Så fort man skulle prova sätta sig ner och ha henne kvar i famnen, så skrev hon. Så det var bara upp & gå det!

Nu känns det som att dom månaderna aldrig har funnits, hon är en helt annars, och är glad och nöjd nästan jämt. Skrattar, busar och älskar uppmärksamhet. Hon har häftigt humör, och är envis, hon vet precis vad hon vill om man säger så. (Pär säger att hon är som mig fast i miniform) haha.